Texter

2019 > 04

Hemma hos mamma och pappa växer ett träd, ett äppelträd. Det har vuxit där så länge jag tror att någon kan minnas. Det är ett knotigt träd med mossa och lavar i gult, grått och grönt. Varje år tänker jag att det har haft sin tid, för grenarna är så torra och sköra att de knäcks av minsta lilla tillstöt.

En kväll i början av april är jag ute på min racercykel. Klockan är snart 19, men det är ännu långt ifrån mörkt. Längs vägen ser jag två fasantuppar i röda praktdräkter, någon mil senare är ett nysått gärde fullt av tranor. I fjärran hörs plask av vingar mot vatten. Jag trampar vidare, pressar mig genom vårvinden. Tårna må vara ungefär lika varma som isbitar, men när jag cyklar mot den orangea, rosa och lila himmelen på väg hem, vet att den är på väg: våren och med den värmen och ljuset.

När jag cyklar påminns jag om vilken tur jag har som får leva här och ha möjligheten att våga och kunna cykla. Att få känna friheten när cykeln rullar i närmre 50km/h nerför långa backar. Bara en vecka efter att nästan ha förfrusit tårna är jag ute på cykeln igen, men i sommaruniform. Inte ens fartvinden är kall. Det går fort. För varje runda har naturen skiftat. Längs vägen tar jag in alla sorters naturliga dofter; allt från timmerstockar i staplar och söta dofter från buskar - till hönsskit. Ett ord jag använder mer den här årstiden än någon annan är: ”kolla”. ”Kolla, en tussilago”, ”kolla, nu kommer det knoppar”. Ögon känsliga för grönt och allt som blommar. 

En varm, solig dag i mars väcker kamerorna till liv, fånga dagen i en bild att minnas till vintern - eller till dagen efter när det grå och kalla återigen tagit över. Vinterbleka kroppar som tröttnat på att frysa tar varje chans de får i solen. Katterna rullar sig i gräset och det verkar inte finnas några gränser för hur gött det är. Sedan tar de med sig fästingarna de fått in i huset, det ingår. Sociala medier fylls av bilder på vårtecken. Alla vill vara först i någon slags outtalad tävling, men hur luktar en vitsippa? Det ger inga bilder svar på.

Du ska inte tro det blir sommar i fall inte nån sätter fart. Från att den första snödroppen visat sig längtar jag till nästa nästa vårtecken i ordningen, jag vill ha vår nu. Mer av allt. Och vi är mitt uppe i våren nu. Kroppen gör små inre krumsprång, hade jag varit en shetlandsponny hade jag bockat, sparkat bakut och slängt med min man. Istället sjunger jag ”med rytmiskt vaggande höfter” i tid och otid när det inte längre går att hålla tillbaka vårglädjen.

Men även om våren är härlig, så är det också en tid för rädslor som inte finns resten av året. Man går ute i godan ro och så plötsligt hörs ett skri från himmelen. Blicken vänds uppåt och där cirkulerar en fiskmås. Det är bara att be en bön att man ska få fortsätta sin promenad utan att bli pickad i huvudet eller prickad av ett artilleri från ovan. Det sägs i och för sig bära tur, men den turen hoppas jag aldrig blir min. Jag tänker också på rykten om spelgalna tjädertuppar och andra vilda djur som ballar ur och blir instinktivt ännu vildare så fort kylan släpper.

Det är inte så lätt att beskriva våren, för den ändrar sig så snabbt. Imorgon kan igår kännas så längesen. Människor delas in i ytterligare två läger där vissa går i shorts och andra har vinterjackan kvar. Ska jag välja frysa på morgonen eller är det bättre att svettas framåt lunch?

Det är så mycket att ta in när vintern rasar ut, att det är lätt att bli matt. Det är svårt att hinna med när naturen exploderar och plötsligt har bonat om häckarna runt trädgårdarna och grenarna kommer lite närmre fönstren. Det mjuknar, kanske vi också. Våren som är en slags advent innan sommaren. Planer smids och förväntningar ligger i luften samtidigt som uppsatser ska skrivas och arbeten ska utföras. Det är en ekvation som inte alltid går jämnt ut.

Det går inte att undgå att det kommit för lite regn när traktorerna på åkrarna försvinner in i stora dammoln. Det kom några droppar för några dagar sedan, jag försökte samla så många jag kunde till de små plantorna i växthuset. Men så snart det varit mulet några timmar sörjer jag solens frånvaro och längtar tills den är tillbaka. ”Kanske var detta allt”, tänker jag, likt den som upptäcker att den sol-och-vårats. 10-dagsars prognosen visar temperaturer under 10 grader och regn. Mitt uppsatsskrivande-jag och mitt klimatångestfyllda-jag jublar till skillnad från mitt värmetörstande-jag. ”Det var tur att det kom ett välsignat regn och stillade denna brådska”, ska min farfars bror ha sagt under höskörden. Regndagar är tid att komma ikapp livet och styra upp tillvaron när deadlines närmar sig och tiden skenar.

Jag tror att jag och många med mig behöver bli sol-och-vårade för att orka och inte bli överväldigade när våren kommer på riktigt, som den gjort nu. När utveckligen stabiliserats är det lätt att glömma hur fantastiskt övergången från gråskala till färg var. Det är först när det gröna övergår till gult som ”kolla där” kommer tillbaka, men i en annan ton än den lyckliga på våren. Då ska varje stund levas som om tiden rann ut, innan vinterjackorna återigen ska på. Då blir det bråttom med allt som inte hunnit göras i det somriga som blivit vardag. Men nu är nu.

Åren går. Våren går. Tiden flyr iväg och snart ser jag att äppelträdet i mamma och pappas trädgård ändå har fått knoppar det också, snart kommer även de att slå ut. Inte på alla grenar förstås, några har varit vissna sedan länge, men tillräckligt många har fått blad för att det ska vara mer levande än dött. Det fortsätter växa. Nya grenar har tillkommit sedan huset bytte ägare för över trettio år sedan. Allting förändras. Ingen behöver sätta fart för att blommorna ska blomma, det sker av sig självt. Trädet överlevde den här vintern också. Det gjorde vi med! Nu får vi slå ut och gå i blom och göra små krumsprång. Det ljusa ligger framför oss. Välkommen vår!

Fridens liljor, Poetissan

Läs hela inlägget »