Texter

2016 > 12

En dag putsade jag mina fönster och symboliken var tydlig: hur skiten sakta smyger sig på och utsikten blir grumligare utan att man egentligen lägger märke till det. Likadant tror jag att det är med ens egna så kallade fönster också. Sakta, men säkert får vi svårare att se helt klart och kanske skulle vi fråga någon vad vi behöver putsa upp hos oss själva, fråga någon som vi vet ger ett klart, men kärleksfullt svar.

Ibland märker man såklart tydligt att fönstret blir skitigt, som när någon kastar något på det för att påkalla ens uppmärksamhet - sånt händer ju på sitt sätt i livet också. Visst kan frågan gälla både ut- och insidan för det jag ger utåt kommer inifrån. Båda sidorna påverkar varandra och precis som vid fönsterputsning behöver man komma åt smutsen som letat sig in mellan glasskivorna för att vara helt klar och rensa bort sånt som annars skulle göra arbetet ofärdigt, slutfinishen.

Precis som när man putsar fönster kan man upptäcka små repor som man glömt och som dolts under smutsen. Ibland måste man gå tillbaka till den sida av fönstret man trodde var klar för att det visst fanns en del kvar att göra rent där ändå, något man trodde tillhörde den andra sidan.

Precis som när man putsar fönster måste man vara försiktig så att man inte skapar nya repor. Ett varsamt och omsorgsfullt putsande och det är först med helt rena fönsterrutor som solens strålar kan lysa in med all sin kraft. Efteråt blir in- och utsikten någon helt annan!

Gott nytt år!
Fridens liljor,
Poetissan

Läs hela inlägget »

En kraftfull gran i sin prakt
Står så ståtligt i givakt
Visst är den lite krokig
Men ändå inte så tokig
Stammen var sprucken
Ty granen var drucken
Långt borta från sin skog
Tog den sig en runda på en krog
På morgonen klockan fem
Återvände granen hem
Men hamnade hos oss
Vi välkomnar dig med ett tomtebloss
Hoppas du får kul
När du förgyller vår jul
Denna dikt var spontan
Denna dikt om vår gran
Fin som ful:
Ha en fröjdefull jul!

Fridens liljor,
Poetissan

Läs hela inlägget »

När julmaten har ätits upp och familjen ligger mätt
Då tänker jag på dom som inte har det lika lätt
Du som just har fått ett hemskt besked
Jag önskar dig en dag, ja en hel dag av frid och fred

Vi firar jul tillsammans vi är glada men jag vet
Nånstans sitter någon i sin ensamhet
En kakelugn som värmer vi har allt som vi behöver
Men någonstans finns nån som vill att helgen ska gå över

För nu tändas tusen juleljus
och friden borde få ta över i vart hus
Vi ska ha det mysigt, vi ska vara med varann
Men alla har det inte så och därför gråter jag ibland

Låt julen bli en tid då vi kan säga förlåt
Släppa det som varit, kunna blicka framåt
Så, Gud sänk dina vingar över alla krig
Och låt kärleken leda oss på livets stig

För nu tändas tusen juleljus
Och friden borde få ta över i vart hus
Vi ska ha det mysigt, vi ska vara med varann
Men alla har det inte så och därför gråter jag ibland

Det strålar en stjärna i oss alla
Håll modet uppe för den som vill falla
Vi ska öppna paket och dansa i en ring
Men jag tänker på den som inte har nånting

För nu tändas tusen juleljus
och friden borde få ta över i vart hus
Vi ska ha det mysigt, vi ska vara med varann
Men alla har det inte så och därför gråter jag ibland

Du som myser, du som fryser
I kontrasternas tid, vill jag önska julefrid!

Fridens liljor,
Poetissan

Läs hela inlägget »

Jag stoppar ner vänsterfoten i min känga, snörena är egentligen inte tillräckligt uppsnörda, men i trycker jag foten ändå. "Det ska gå!" tänker jag och det gick, för det man vill klara det fixar man ju, eller hur? Så var min fot på plats, men: en sten... "Jaja, jag kan ju placera den på ett ställe så att den knappt märks, jag ska ju ändå inte gå så långt." Så knyter jag kängorna och går, den lilla, kantiga stenen känns hela tiden trots att jag lyckas få den till hålfoten. Hela promenaden gör den sig påmind, även om det är uthärdligt så blir det ett vasst tryck i varje steg. "Du blir inte av med mig nu!" säger stenen. Nej. Istället måste jag stanna, knyta upp skosnöret igen, hitta något att ta stöd emot, ta av kängan och tömma den, se stenen falla ur. Jag lossnar på snöret lite extra och så glider foten ner utan motstånd. Jag fortsätter min promenad och visst kan jag gå snabbare nu när jag inte måste anpassa mig efter det som skaver och gör sig påmint! Att jag inte gjorde det redan från det att jag kände stenen trycka första gången... Tack lilla sten!

Fridens liljor,
Poetissan

Läs hela inlägget »