Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag, en dag som alla andra. Eller? En dag att känna kärlek, möjligheter, få och visa uppskattning till de man behöver som mest, till det som gör en hel.

ALLA hjärtans dag. Men vad då med det trasiga? När får det nånsin någon kärlek? Det där trollet vi alla har boende i våra kroppar som bara förstör. När får det nånsin någon uppskattning? Alltid ska det stängas in, gömmas. Aldrig få se dagsljus. Där sitter det och lurar på hjärtats stubbe, väntar rädd och ängslig. En rädsla för att inte duga. Inte passa in. Inte vara omtyckt. Rädslan gror i ensamheten och mörkret. Gror för att till sist spricka och ta över. Slutligen blir vi trollet och gör dumma saker mot andra och mot oss själva. Det här med att kunna vända andra kinden till är kanske inte så dumt. Låta trollet slå. Vara en gås, låta det onda rinna av. Möta trollet med kärlek. Taggen gör ondast i det hjärta det sitter. Alla hjärtans dag, de med och utan taggar.

Vad händer om man vågar släppa in trollet? Öppna för det? Låta det få se dagsljuset som det annars inte kan vistas i? När trollet ändå finns, varför inte låta det finnas? Få vara en del. Få vara med. Visa sitt riktiga jag. Om jag möter trollet med ett leende, kan det då någon gång le tillbaka? Vem kan svara, som aldrig prövat?

Troll kommer alltid att finnas i olika skepnader, de finns just nu hos allt för många. Rädsla som sprids. Gror. Tar över. Men om du och jag bara vågar ge trollet en chans och våga möta dess inre kan trollet då få vara en del av oss och till slut våga sig ut i dagsljuset utan att bli en sten och istället också kanske mjukna?


Fridens liljor,
Poetissan