Sten i kängan

Jag stoppar ner vänsterfoten i min känga, snörena är egentligen inte tillräckligt uppsnörda, men i trycker jag foten ändå. "Det ska gå!" tänker jag och det gick, för det man vill klara det fixar man ju, eller hur? Så var min fot på plats, men: en sten... "Jaja, jag kan ju placera den på ett ställe så att den knappt märks, jag ska ju ändå inte gå så långt." Så knyter jag kängorna och går, den lilla, kantiga stenen känns hela tiden trots att jag lyckas få den till hålfoten. Hela promenaden gör den sig påmind, även om det är uthärdligt så blir det ett vasst tryck i varje steg. "Du blir inte av med mig nu!" säger stenen. Nej. Istället måste jag stanna, knyta upp skosnöret igen, hitta något att ta stöd emot, ta av kängan och tömma den, se stenen falla ur. Jag lossnar på snöret lite extra och så glider foten ner utan motstånd. Jag fortsätter min promenad och visst kan jag gå snabbare nu när jag inte måste anpassa mig efter det som skaver och gör sig påmint! Att jag inte gjorde det redan från det att jag kände stenen trycka första gången... Tack lilla sten!

Fridens liljor,
Poetissan